Eric Nilsson

Min upplevelse av meningslöshet är en relativt smärtsam känsla att bära på under en längre tid.
Det kan vara ganska klurit att ta sig i genom den biten i livet om man inte är villig att ta en titt inåt i sig själv.
Jag personligen kämpade i drygt 2 år aktivt med upplevelsen och ständigt försöka känna en mening, med facit i hand gjorde allt kämpande det svårare, egentligen handlade det om att ge upp illusionen av bilden hur jag tyckte livet skulle kännas och levas.
Det var oerhört tungt att ha en underbar fru och världens finaste son där hemma som varje dag såg på mig med fyllda med kärlek och ändå det enda jag kunde känna var meningslöshet, det slutade med att jag en dag insåg hur enkelt livet är och jag öppnade upp mitt sinne och vågade släppa in den information jag omedvetet kämpade för att hålla ute.
Jag tror att jag redan hade kommit till insikt av hur livet egentligen skulle levas så att det gamla sättet jag levde på blev meningslöst, men eftersom jag fokuserade så hårt på att hitta mening missade jag den mjuka enkla känslan av liv, som är så självklar när man kommer i kontakt med den.
Jag sökte en kraftfullare känsla, nästan som när man bestämt sig för att Köpa nya byxor och bestämmer sig för att det ska bli ett par nya jeans så blir det sånt fokus på alla jeans så man missar de andra byxorna som hänger i butiken och man kan komma hem tomhänt eftersom jag hade begränsat mig till jeans.
Varför kämpade jag för att hålla informationen ute?
Jag kämpade egentligen med att fortsätta se livet som jag gjort och skulle jag börja leva från det nya viset skulle min personlighet förändras och det visste hela mitt väsen men jag ville inte gå dit för jag visste att det på något vis betydde att jag måste börja om på noll, jag hade byggt upp mitt liv på den jag var innan, jag var så rädd att inte bli accepterad för de nya sätten att genuint vara.

Idag njuter jag av min vila i mig själv och av kontakten med den naturliga livsrytm som finns i var sak och sekund.